1000 grisar bättre än vindkraft. Helgeandsholmen självförsörjande.

Tidningen e24 rubricerar: 1000 grisar bättre än vindkraft

En innovativ grisbonde i Skôttôrp gör biogas av svinskiten så det räcker till och blir över.

Det blir mindre av lukt, påstår han – vilket säkert inte behöver emotsägas – men det stämmer ju till eftertanke. Ett av problemen med vindkraften är ju möjligheten att lagra när möllan producerar el under under dygnets timmar med låg energikonsumtion.

Kunde en kombination som alltså gör gödselstackarna till energireservoarer vara en lösning på intermittensproblemen för vindkraften?

En faktor som kan vara tilltalande är ju att när vindkraften genererar, föreligger viss vind som samtidigt kan bidra till bortforslandet av odörer från de växande högarna med svingödsel.

Ibland är Gud God.

Ingen färdtjänst för Britt, 85, är tidningsrubriken ur vlt.se jag skrev om igår.

Artikeln finns här, men vis av tidigare erfarenheter med ifrågavarande tidning har jag kopierat ner artikel och kommentarer för det fall att moderatorn får för sej att stryka de inlägg som en gång godkänts.

I gårdagens blogg “Ingen färdtjänst för yrsliga och diabetessjuka Britt, 85. Who cares?” tyckte jag nog det mesta avhandlades apropos en kommentarssignatur Tobias. Utan att gå allt för hårt fram skriver jag: “Signaturen Tobias gör ett stort nummer av sin avsaknad av empati.” och kunde kanske tycka att sammantaget med andra kommentarer fanns väldigt få i spalten som anser att just empati ska frikopplas från artikelinnehållet.

Döm om min förvåning när signaturen Tobias infogar ytterligare en kommentar till artikeln, där avsaknaden av empati görs om möjligt ännu tydligare: “Jag och Smurfa är ju de enda som faktiskt har använt lite tankekraft bakom våra inlägg, istället för att bara gå på känsloargument i den här debatten.”. Och jag förutsätter att uttrycket “lite tankekraft” är en ironisering gentemot andra kommentarer där i så fall ingen tankekraft skulle ha använts.

Signaturen Tobias som alltså saknar förmågan att känna empati för andra människor upphöjer därpå sin oförmåga till att bli någonting fördelaktigt?

Signaturen Tobias saknar självinsikt, därtill en formlig ekvilibrist i oförmåga att läsa omgivningens ogillanden och är rimligen en social katastrof för det fall han inte enbart umgås med likasinnade eller med sådan som har full empati för människor med mentala funktionsnedsättningar.

Men nånstans starkt undertryckt finns uppenbarligen nån slags insikt hos Signaturen Tobias: “Egentligen skulle jag anmäla ditt inlägg som påhopp.” aviserar Signaturen Tobias gentemot en utpekad av flera kommentarer som påpekat det oegentliga med att inte visa upp något så fundamentalt mänskligt som empatisk respekt inför något så självklart som en väldigt gammal människas besvär med sin framlevnad.

Egentligen skulle jag anmäla ditt inlägg som påhopp.

är kanske det mest humoristiska med artikeln, kommentarsspalten och Signaturen Tobias. Här ett axplocka av uttalanden Signaturen Tobias gör i spalten:

Om det alltid var upp till individen och läsarna av snyftartiklarna att göra bedömningen om man klarar något så skulle det här samhället gå i konkurs direkt. Ingen skulle göra någonting, men alla skulle kräva bidrag och resurser.

Ett generaliserande påhopp på allt och alla…

Jag ser hellre att resurserna läggs på de som sitter låsta i rullstolar och liknande som verkligen inte kan ta sig fram, till skillnad från de som har det “svårt”och faktiskt ganska vettiga alternativ.

Ett påhopp på personen artikeln handlar om…

De flesta här verkar ju anse att bara för att man är gammal och kanske betalat skatt hela livet så ska man ha rätt till allt.

Ett påhopp och beskyllning mot övriga som kommenterar att man har för avsikt att överutnyttja bidragssystemen.

Hur som helst så kan alltid damen överklaga och komma med bättre motiveringar och utlåtanden (mer än att doktorn tyckte att jag skulle…) då löser det sig om det finns fog för det.

Ett påhopp på både damen ifråga och på det läkarutlåtande som förelegat.

Med nästa påhopp kan man nästan se hur Signaturen Tobias ändrar ansiktsfärg.

Ni som formade välfärdssverige,, jo jag tackar ja,,, världens näst högsta skattetryck och ändå kan inte gamla tanter få ett sketet tillstånd att åka färdtjänst. Du ska på inget sätt tro att det här fallet är unikt och aldrig inträffat under S-styret. För övrigt är det ju S som styr Västeråsskutan just nu, så kom inte och gnäll på fel folk.

Ett påhopp på inte bara damen i artikeln, nu omfamnas även en annan kommentarssignatur med likartade omständighter som Britt 85.

Avgörande för Signaturen Tobias avsaknad av empati är nog det citat som följer här

Ni övriga som tjaffsar om empati och annat ovidkommande struntprat,, empati har inget som helst med saken att göra. Personligen struntar jag i om någon får ett tillstånd eller inte. För min del kan hela jordens befolkning få komma till stan och åka taxi hur långt eller kort de vill. Det jag reagerade över var att man hackar på den person eller avdelning som hanterar frågan. Den eller de personerna vet nog bättre än alla vi andra i den här tråden och avgör frågan efter den information som presenteras. Annars blir det nämligen så att ALLA börjar åka färdtjänst, trots att inget behov föreligger. Ska ni fatta nu eller?

 Ett påhopp på vad jag kan förstå alla “i tråden” som uttrycker nån form av empati.

Det lustiga är väl att Signaturen Tobias avsaknad av medkänsla till och med nu får ett överslag så att den tidigare så viktiga kostnadsramen kan negligeras till förmån för ett strikt förhållningssätt till skrivna regler. Som kompensation klistrar Signaturen Tobias in en krystad omtanke om person och avdelning som hanterat frågan. Det skulle inte förvåna mej om Signaturen Tobias därmed tror sej fört i bevisning att det inlärda begrepper empati därmed skulle ha använts i praktisk handling.

Vad menar du med ditt inlägg? Jag och Smurfa är ju de enda som faktiskt har använt lite tankekraft bakom våra inlägg, istället för att bara gå på känsloargument i den här debatten.

Egentligen skulle jag anmäla ditt inlägg som påhopp.

Ett påhopp på alla som visat empati och dessutom understruket med ett hot. Nu har dessutom signaturen Tobias återigen påpekat sin avsaknad av empati och det finns alltså anledning att anta att en lite krystade empatin gentemot handläggare och avdelning bara var en parafrasering av något inlärt men inte tillgodogjort.

Det är ett exempel på farligt tankegods

som uppmanar till likgiltighet inför andra människor.

I Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt, ges många exempel på dels att nuvarande konsumerande inte skapar mer av välstånd utan fastmer driver vår planets ändliga resurser mot en kombination av förstörelse och uttömning. Att öar av välstånd i hav av fattigdom resulterar i en befolkningstillväxt där välfärd har visat sej ha den bäst dämpande effekten på befolkningstillväxt och fattigdom istället visat vägen att fylla på den egna familjen med flera och nya händer att utföra sysslor. Att människors behov av att kunna verka tillsammans med andra är viktigare än storleken på avlöningen men samtidigt skapar välståndet även behovet att inte avvika och riskera att skämmas och därför också vilja ha vad grannen har.

Men den eviga tillväxtens tid är förbi. Den misslyckade teologie studenten Adam Smith tog aldrig några akademiska betyg men var en glimrande föreläsare som lyckades skapa en norm där stölder kunde döljas i begreppet tillväxt. Och därmed tillskapades även tillväxtens överstepräster nationalekonomerna. Knappt nån annna religion har styrts av så mycket av just tro. När andra länder bestals beskylldes de samtidigt för att ha för dålig bytesbalans, dålig BNP och på det stora hela taget dåligt ekonomiskt sinne. Istället för att som brottsoffer kunna resa sej, stigmatiserades de som lurats att vara en sämre sorts mäniskor, länder, nationer.

Men när de ändliga resursena går mot sitt slut håller inte längre tanken att gräva upp grannens potatisland när svångremmen sitter för löst. För nu råder den regeln att den bestulne grannen då stjäl av näste granne och när alla gått varvet runt stjäl ens egen granne vad som finns kvar i egna åkern, däri han inte har nånting att göra, på samma sätt som jag själv aldrig hade nångting med andras grödor att skaffa.

Lösningen är inte längre att stora hav av fattigdom kan göda små öar till välmåga. För resultatet därav löper ofelbart mot överbefolkning och en i allt fullt utvecklad fattigdom för alla. Lösningen blir att fördela välståndet så att överbefolkandet uteblir och så att människan kan överleva. Att skapa ett välstånd utan tillväxt.

Och för fördelandet krävs mer än enbart aritmetik, det behövs empati och altruism. Och likafullt gäller den gamla sanningen att de svagsinta inte kan ledas till kunskap, endast hetsas att följa den som har förmågan att leda.

Men OM Ni gjorde bröstoperationer, hur mycket skulle det kosta?

frågar människan i telefonen sedan jag klart och tydligt förklarat att telefonnumret inte längre går till Clinic Flourish. Jag kommer att tänka på de här samtalen när jag läser Aftonbladetartikeln att patienter tvingas till långtgående konsekvenser för att komma ifråga för kirurgiska ingrepp

Det hade legat ledigt länge, telefonnumret, och företaget som en gång haft ett annat namn än just Clinic Flourish, hade fått lov att sluta sin verksamhet efter flera anmälningar till Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd, HSAN, och flyttat tillbaka hem till ett nära grannland. Men den saken berättar inte det statliga telefonbolaget, bara att telefonnumret är ledigt. Och jag kliver ner med bägge fötterna i den sörja som kommer att ge oss mycket huvudbry men även många oförglömliga minnen.

Två saker står att finna invid telefonen under åren som är som värst, nämligen telefonnumren till myndigheten HSAN och aktuellt nummer till en rikssammanslutning neurokirurger som vi med gott samvete kan hänvisa till. Numret till HSAN för att kunna hänvisa dem som inte tror oss när de hotar med anmälan för felbehandling! Man kan gott och väl påstå att vi för en tid har en fräck snackis att använda i vårt sociala umgänge

Och?

Jo jag ser att  kommentarer och bloggar pekar ut människor som dumma för att de ingenting förstår när det gäller operationer och risker med infektioner eller för mycket av fettvävnad.

Det är nog helt andra drivkrafter som spelar in än dumhet, när en människa står inför livsavgörande beslut som har med det egna fortsatta livet att göra. En kan vara att »med lite snyggare bröst – större eller mindre och framförallt lika stora – kunde jag kanske nå bättre framgångar med mitt liv« och under en tid av ruelse upprättas listan över frågor att ställa. När den allmänna sjukvården inte är aktuell – åtminstone inte inom rimlig tid – kommer så samtalet till Clinic Flourish och alla de blandade känslorna leder till ett samtal som är långt ifrån så rationellt som önskelistan personen ifråga läser ifrån.

Nej, dumma är de inte, men väldigt inkomfortabla med den situation de befinner sej i. Personerna som ringer oss låter förvånansvärt likt första repetitionen på amatörteatern, när manus genomläses för allra första gången och regissören inte hunnit ge nåra direktiv om förhållningen till text och motspelare. Det mesta blir oförskyllt dumt. Sammanhanget är ofullständigt. Men personen i sej behöver inte vara indolent bara för att sakens natur inte känns hemvan.

»Det händer inte mej«

har vi noga alla tänkt lite till mans. Om både det ena och det andra. Strax innan kådisen sprack. Två glas vin och minsta dottern får ett anfall för första gången på två år. Tankar bilen inför morgondagens resa och när den är stulen inser man att man bjudit tjuven på bensinen, också. Den där söta och jäkligt trevliga killen som jag tillåter slå sönder mitt ansikte, fyra gånger. Jag var lite oförsiktig med kastspöet och nu sitter jag här med svärmor som har mitt bästa drag fasthakat i huvudsvålen.

Och fetma och rökning tillhör trots allt bara olika typer av missbruk. Det är förmätet att dra andra till skampålen när man själv  kan undvika schavotterandet genom att utelämna sina egna tillkortakommanden. Jag förstår att det i samhället fortfarande finns de som tror på sin egen lutheranska renlevnad och vill kanske bara råda dem att hålla tand för tunga. Cerebral akondroplasi är inoperabel.

Ingen färdtjänst för yrsliga och diabetessjuka Britt, 85. Who cares?

I vlt.se nätupplaga daterad den 3/9 kan man hitta artikeln om Britt. Det är med intresse man kan läsa läsarnas kommentarer. Där kan jag konstatera att i fortsättningen är det helt ok om jag låter bli att hjälpa gamla damer som ser ut att behöva ha en hjälpande hand. Det måste uppenbarligen vara gamla kunskaper jag har från min uppväxt, scout- och skoltid  som numera helt upphävts av tillväxtekonomin och kommunala budgetars sakrala tillstånd. Som sagt: Åtminstone om man läser en del av kommentarerna. Mest tänkvärt är kanske kommentaren av signaturen Tapper: “återigen visar kommunen brist på moral och etik. sen undrar folk varför vissa kör bil tills dom fyller 135″

Men det finns andra.

Signaturen Tobias gör ett stort nummer av sin avsaknad av empati. Det vanligaste med psykist funktionshindrade är ju annars att de stigmatiserar sej själva men här är det uppenbarligen comme il faut för vlt.se att släppa fram kommentarer som satisferar Malliansen påståenden om bidragsöverutnyttjanden: Men här inleder Tobias med  en detour, nämligen att om bara yrsliga och diabetessjuka Britt, 85, tar sin käpp och makar sej iväg 200 meter till en busshållplats, så kan väl det duga åt henne? När signaturen Tobias får mothugg – massivt mothugg – av andra som kommenterar väljer han naturligtvis bort de som är svårast att bemöta men fortsätter envisas med att vara kompetent att kunna bedöma Britt, 85, som mindre allvarligt funktionshindrad. Att inte alla medborgare ska tro att de ska kunna belasta skattsedeln med krav om bidrag. Med orden “Ni övriga som tjaffsar om empati och annat ovidkommande struntprat,, empati har inget som helst med saken att göra. ” väljer signaturen Tobias nu att ducka och vänder sej istället mot att kommunens handläggare kritiserats för beslutet att neka Britt färdtjänst. Man skulle nästan kunna misstänka att signaturen Tobias själv är beslutsfattaren…

The real big error

i signaturen Tobias helomvändning  är istället avsaknanden av systemförståelse. Handläggare som fattar beslut för att lindra Malliansregeringens suicidala beslutsflora förlänger enbart plågan för dem som drabbas. När handläggarna fattar besluten så att de allra mest aparta absurditeterna framgår som tydligast kan diskussioner uppstå och motargument få konkreta formuleringar. Inte förr. Tyvärr. För enda fram till dess som katastrofer har nått sin fullbordan kommer politiker att påstå att de “tror” nånting annat än det andra ser som självklara konsekvenser av ofullständiga “reformer”.

Den pågående processen i digitala media

att  minimera antalet kommentarstillfällen kommer endast att gynna det som inte tål att granskas. Problemet har varit och är att vare sej media självt eller berörda politiker brutit in i debatterna. För bägge kategorierna gäller att man gjort häpnadsväckande akademiska kullerbyttor som lett fram till att man lämnat det offentliga rummets debatter i händerna på sina allra värsta motståndare. Hur en politisk organisation, vilken som helst, kan komma på tanken att frivilligt och blint lämna över speakers corner till sin motsåndare är väl åtminstone en självvald inkompetensförklaring. Som strider mot allt mänskligt förnuft. I demokratiska länder slår man sej för bröstet om att alla ska kunna tala och att debatterna ska föras och bemötas, om inte annat så för att den som tiger samtycker. Hur kunde man vända såna fundament på huvudet? Men saken är ju just den: Vet man inte eller förstår man inte att leta rätt på substansen i den underliggande debatten får man de många frågetecknen i eftervalsanalyserna. Och det är väl då de etablerade partierna plötsligt får idén att ställa den rådande parlamentariska situationen ur spel med knep som man annars avhåller sej från att använda. Därför att de knepen är odemokratiska. Må kommenterandet blomstra…

Jag har inte haft nån semester på länge men känner mej rätt ledig…

Semestrandet var en gång nånting som tillhörde indikatorerna för nån slags samhällsposition: Industristaden avfolkades, till och med butiker höll semesterstängt och kvar fanns “vi” som var tvingade att sköta underhållsarbeten när produktionen var ringa eller ingen alls.

Numera är semesterdagarna på lönebeskedet Noll. Jag får förresten inget lönebesked. Jag är inte lönearbetare längre.

Men semerstern är slut. När andra går till jobbet blir jag kvar hemma med mina böcker, är hunddagis åt svägerskans boxerhund, växlar mellan seniltrillan, kryckkäppen och cykeln beroende på dagsformen och hittar på svepskäl för att ge mej ut för att få så mycket motion som kroppen skriker efter.

Och nu är det dags att gå tillbaka till bloggverktyget och undersöka vad det är som får blodet att strömma lite extra starkt. Tja, det vill säja så starkt som det går, numera när betablockerarna kickar in så snart pumpen får fnatt och den lilla sprayflaskan med nitrolingual hjälper till att hålla kärlkrampen till drägliga nivåer.

Så…

… semestern är över för den här gången. Nu får hjärnan löpa amok utan hustruns förmanande blickar och hopknipna, allvarsmenande mun.

Debatten om stamcellsforskningen har avstannat

Debatten om stamcellsforskningen har avstannat och blivit likt allt annat ett mål för internationellt samarbete. På många plan. För den som inte ser några andra skäl finns naturligtvis resandet som extra morot.

Alla länder är inte fullt ut positiva och många forskare tvingas arbeta med just internationell bas för att inte ohjälpligt hamna på efterkälken. Många forskare använder argument till stamscellsforskningens fromma, såsom det välkända problemet med organförsäljandets utmarker, där ofta även fattiga enklaver i annars välbeställda länder utgör en billig resurs för att täcka behovet för den del av samhällskroppen som har ekonomiska resurser även för avancerad vård.

Att istället finna ut sätt att odla lämpliga vävnader med hjälp av de möjlighter kunskaperna om stamcellerna borde kunna ge, kommer på mellanhand, om odlandet istället kan ske i en fullt ut korrekt omgivning, dvs på rätt plats inuti en människokropp. Systemet att utvärdera mänskliga organs lämplighet för eventuellt donerande, är närmast fullt utvecklat. Om prisbilden ställs i jämförelse med övervakning och kontroller av processer med odlad vävnad i olka former, är lämplighetsvärdering av mänsklig vävnad förhållandevis billigt. Ett äldre vårdverktyg fullt funktionsdugligt men som dessvärre tycks bli till både stamcellsforskandets nackdel och till nackdel för dem som inte ser annan lösning för sin framlevnad än egen organdonation.

Konferens

för forskare avhölls nyligen, dels på utpekad plats men även med videoöverföring till forskare i nationer där annan etablerad forskning har kontroll över de större fonderingarna. Jag väljer att avvakta med redovisningen för konferensort och tidpunkt då rapporterandet fortfarande ägs av respektive forskare.

Från olika samkväm i samband med konferensen finns dock detaljer som låter sej avrapporteras.

Forskare från brittiska samväldet beskriver hur en arbetsplatsolycka efter lång tids konvalescens avslutats inte enbart med återinsättande av individen i tjänst, utan att man även fann bättre uthållighet och stresstålighet i de nya vävnaderna och att man efter en kort tid fann en tydlig produktionsökning hos individen. Man har fattat principbelsut att försöka efterlikna processen även vid framtida och liknande händelser.

Från USA avrapporteras att man trots nedskärningarna Barack Obama tvingats till — i det allmänt hårda ekonomiska klimatet — har man hittat privata forskningsfinansiärer men då också fått hårdare krav på resultat. Med den brittiska rapporten som referensgrund redovisade man en serie motsvarande händelser och det mycket positiva ekonomiska utfallet därav. Dock har kongressanslagen skurits ned, sedan man ansett att effektivisering av enskilda individer ökat arbetslösheten. Med motivering att effektivisering som utkomst av projektet inte redovisades när forskningshypotes och anslagsansökan framlades. Mest uppseendeväckande var dock redovisningen av en familj med Jamaicanskt ursprung. Familjen Bolt hade närmast undantagslöst i fem generationer drabbats av achondroplasia dwarfism och genom förhållandevis enkel odling av ben och muskelmassa slutligen nåt närmast normalväxt eller däröver. Efter ett experiment med mellansonen Usain St. Leo har man även lyckats optimera utväxlingen mellan lår- och vadben och förväntar sej någon sorts framgångar inom amerikansk fotboll eller möjligen friidrotten.

Från skandinaviska och svenska forskare rapporteras att det aviserade extraherandet av mänskligt DNA ur väldigt små volymer gas — merparten metangas — varit så pass lyckat att man fört forskningen vidare. Man återförde forskningsprodukten via anus in i en galt och kunde därefter styra utvecklingen där grisens anatomi tvingades regrediera och mänskliga former och extremiteter forcerades att framträda och utvecklas. Galten har nu folkbokförts under namnet Fredrik Reinfeldt och är på god väg att göra en hel nation arbetslös.

Förr fanns stora bilar för oralsex, det stod tunghantering på dom. På Norska heter det visst Jarlsberg; smaken sitter i hålen?

• Reklamen kan ibland slå fel. Nån minns säkert klassikern där ett huvudvärkspulver skulle presenteras för den stora delen analfabeter i läkemedelsföretagets nya marknadsland: Snillen kom underfund med att man kunde rita en tecknad serie. Synopset att någon har ont i huvudet, tar ett pulver och tillfrisknar. Men succén uteblir eftersom på nya marknaden läser man allting i motsatta riktningen och vem vill ta ett piller man får ont i huvudet av? Skröna eller inte men ofta berättad som varnagel.

dame

dajm

Alla världsändar har sitt eget sätt att tala engelskan. Ett svenskt företag skulle introducera sin storsäljare: en klassiker, knaprig knäck överdragen med mjölkchoklad i landet Downunder. Men kanske uttalet av: You’ll never forget your first dajm!, fick australiern att höja ögonbrynen utan att för den sakens skull vilja prova en en dajm? (Jag minns faktiskt inte ursprunget och kan därför inte bedöma sanningshalten i berättelsen men att den roat många med kunskaper i engelska språket kan jag vidimera…)

viktig vibrationsplatta

the Sybian World

Inflyttad i nytt lägenhetskomplex träffar vi grannfrun lägenheten ovanför. Hon pratar oklanderlig svenska (för ett kort ögonblick tror jag hon är född i Sybien) men accenten är från Balkan.  Jo, jag vet, men numera är det väl lika adekvat att säja på det sättet som att påstå att tornedalningar och skåningar pratar svenska. Hur som helst uttrycker hon sej väldigt noggrannt och hon undrar säkerligen fortfarande över mitt breda leende: — Stör jag mycket när jag använder min vibrator? undrar hon!!! Jodå, vi erfor att maskinen hördes, (men knappast störde) att den var golvplacerad och till för att lindra hennes ryggs smärtsamma diskbråck.

Företag: klicka!

Att det fanns gott om företag i flyttbranschen då, för nåra decennier sen, när industrier började fasas ut, avdelningar “avknoppades”, kinesiska företag köpte upp och flyttade hela hamnkranar till fjärran land, var kanske inte många som förundrades över. Däremot kunde naturligtvis det verbala begreppet tunghantering missförstås. Speciellt för den med kunskapen att just tungan lär vara den starkaste muskeln hos människan…

Det fanns en gång ett talesätt, kanske mest använt i lite mer familjära sammanhang men tillräckligt smidigt formulerad för att kunna smygas in i vardagskonversation: — Gammal ost och flickans lilla, smakar bra men luktar illa. Det kanske är nån slags försvenskad variant av engelskans “Who cut the cheese?”. Nu har i alla fall norrmännen skapat en egen wellerism, ett ordstäv: Jarlsberg, smaken sitter i hålen…

[↑up↑]

De höga elpriserna äter upp jobbsocialbidraget, enligt Metro.

I Metro kan man läsa mer om den aktuella debatten om höga elpriser. Metro i sin tur har själva citerat TCO-tidningen 110309 och den jämförelse som görs där.

Kontroversiell jämförelse?

Kan man verkligen ställa upp en jämförelse med Malliansens heliga ko jobbskatteavdraget, undras eller påstås det i några av kommentarerna! Få ger sej på de faktiska siffrorna!

Men varför skulle jämförelsen elpriserna med jobbsocialbidraget vara så fel då?

Förr togs det ut schablonskatter enligt tabeller. Gick det bra, blev det plus minus noll. Men det kunde bli överskott inbetalt och man fick tillbaka på skatten men också för lite inbetalt och man fick en skuld till staten. Jaha. Och? Jo, om man betalat in för mycket kunde man få lite ränta på pengarna och om man betalat för lite kunde man bli belastad med ungefär motsvarande. Och det var naturligtvis helt ok eftersom intermittensen av betalningarna naturligtvis kunde slå snett. För det var ju bara det, att en skatten beräknades på löneutbetalningen uppgraderad till årslön. Alla förstod.

Tvångslån

Men jobbsocialbidraget är ett medvetet lån som staten tvingande tillskansar sej av jobbande löntagare och som staten senare betalar tillbaka. Att det sker en mindre omfördelning inför tillbakabetalandet till de enskilda medborgarna är egentligen bara vad Malliansen behöver ha som bortförklarande argument för den här tarvlighets berättigande.

Staten vet redan från början — inte minst genom Malliansens vallöften — att pengarna till jobbsocialbidraget är en utgiftspost i budget och processen att samla in och betala ut är enbart en onödig transferering! Transfereringar som minsann tidigare S-regeringar fått påskrivet av Mallianspartierna som utgiftsdrivande och och sätt att dölja politiska åtgärders olika reala effekter.

Och varför får inte medborgarna ränta på jobbskatteåterbetalningar?

Malliansen får extra partistöd

Den avgörande effekten med jobbsocialbidraget är egentligen vad som borde betraktas som ett dolt statligt partistöd till Mallianspartierna enär man låter statsapparaten basunera ut skrönan om medlen som innevarande regeringspartier i form av statliga skatteverket “lämnar ut” som jobbsocialbidrag.

Vad tusan, pengarna till jobbsocialbidragen är ju komna från skattebetalarna och så som Mallianspartierna i så många år redan påpekat, är statens kaka skattebetalarnas! Så varför ska då medborgare och skattebetalare behöva stå och bocka och tacka för pengar de redan intjänat? Rimligen borde alltså jobbarna istället få ränta på pengarna som staten tvångslånar av dem. Rimligen borde oppositionspartierna få kompensation för den gratisreklam Malliansen “tar sej” med hjälp av statskassan och statsapparaten.

Självklart är det rätt att påpeka att jobbsocialbidraget både äts upp, förintas och blir till en Malliansloska i vinden när det här bondfångartricket tillåts fortsätta.

Men just nu lever vi ju i evangelium enligt Malliansen.

I Fredriks, Schlingens och den helige Anders namn. Mammon.

[↑up↑]

Om fri(kyrko)skolor som talat om Guds Rike och blir stoppade.

I dagens Välta läser man att “Tal om Guds Rike stoppar skolbygge”.

En lokal friskola har nekats utbyggnadsplaner eftersom Skolinspektionen hittat en text i ägarens, Citykyrkans, stadgar som enligt Skolinspektionen inte är förenlig med Skollagen och där det alltså talas om ett upprättande av Guds Rike. Inte för att den ekumeniska världen har rent mjöl i påsen när det gäller sexuellt förhållningssätt mellan vuxna och barn men samtidigt kan jag ju ställa mej lite undrande till varför inte skolor med dömda pedofiler och bordellmammor som ägare, rönt samma bedömmande. Är det måhända för att man inte haft sådant inskrivet i stadgarna, bara i sina domar? Eller har inte lagtexten Skolinspektionen anser sej behöva följa tillräckligt tydligt utpekat att pedofili och bordellverksamhet inte är förenligt med Skollagen?

Nu borde väl även kommunallagen göra klart att kommunens pengar inte utan vidare ska kunna användas till nåt annat än “det rike” som kommunen, dess kommunstyrelse och fullmäktige förfogar över. Nuvarande Mallianspartier i riket brukar ju minsann unisont påpeka att kommuner inte ska syssla med annat än just vad som kan betecknas som primär kommunal verksamhet. Och till primär kommunal verksamhet hör väl i alla fall inte byggandet av vare sej det ena eller det andra av Guds Riken.

I artikelns kommentarer kan man se uppmaningen att frikyrkan nog bör överklaga till EU. Men även ett spetsigt inlägg till barnens försvar att kunna få slippa religiös påverkan och åtminstone kunna få vänta till vuxen ålder när det är lättare att självständigt kunna ta ställning till trosläror.

En av kommentarerna lyder, citerande en annan:

Citat “… Jag vill se den 25-30 åring som plötsligt köper konceptet med en skäggig (men osynlig) “skapare” som bestämmer allt. …”

Vari ligger det omöjliga?

Här i Sverige tror halva befolkningen på en skallig gubbe som liknar Alfons Åberg. En gubbe som tar deras pengar och en tid senare ger folk tillbaka folket deras egna slantar, menande att när nu folket får tillbaka sina egna pengar ska de tro på den skallige som liknar Alfons Åberg?

I Fredriks, Schlingens och den helige Anders namn?

 [↑up↑]